Höfadder
Sedan år 2013 finns det ett antal människor som varje månad donerar en summa pengar för att stötta djuren som lever på Friskeröd, med omnejd, med hö. Enligt grundidén om många små, goda gärningar och intentioner. I gengäld får man varje månad ett så kallat höfadderutskick, fördjupade texter baserade på samtal med Friskeröds olika invånare, samt bilder. Flera av texterna i Friends of Mios bibliotek är utdrag ur sådana utskick. Höfaddrarna möjliggör hållandet av fristadens djur och gör en enorm skillnad i vardagen.
Gör såhär för att bli höfadder:
1. Donera valfri summa (exempelvis 200 kr) via BG 559-1458 eller Swish 123-233 31 51(eget BG och Swish-nummer). Märk ditt bidrag med HÖFADDER.
Tips! Lägg in återkommande betalningar så slipper du komma ihåg varje månad.
2. Skicka ett mail till ecajsdotter@yahoo.com efter att du har donerat med ditt namn och mailadress.
3. Logga in och läs! Du får nu ett lösenord mailat till dig som går till Höfaddrarnas bibliotek. Där kan du läsa det senaste Höfadderutskicket samt ha tillgång till alla tidigare Höfadderutskick, julhälsningar och betesbilagor. Du kommer dit genom att klicka på "Höfadderutskick" i menyn. Vill du läsa ett Höfadderutskick? Klicka här! Varje månad kommer en ny hälsning till dig via mail, och ett nytt Höfadderutskick läggs upp här.
Sedan 1997 drivs Friskeröd gård utifrån en önskan om att skapa en fristad för individer av alla arter, som av olika anledningar inte har kunnat anpassa sig till system baserade på underordning. Det kan vara djur som anses vara svårhanterliga, eller individer som blivit traumatiserade av tidigare upplevelser. Det kan också handla om fysiska skador, som man inte haft tid eller möjlighet att läka ut.
Det började med den folkilskna ponnyn Pyret. Vi möttes på en ridskola i Göteborg när hon var fem, och jag var elva år gammal. Det här var en stor ridskola, som på den tiden drevs på ett nästan maskinellt sätt. Hästarna slets ut och bröts ner på löpande band.
Men inte Pyret. Hon var rasande och kämpade för att bevara sin integritet. Hennes styrka både skrämde och fascinerade mig. Vid ett tillfälle stod jag utanför hennes spilta. Jag vågade inte gå in, då jag visste att hon både bet och sparkade människor. Ibland släppte hon inte ens ut dem ur spiltan igen. Så vi stod bara där, och såg på varandra. Jag har ingen aning om hur det gick till. Men plötsligt var det som om den osynliga skiljevägg, som definierade oss i förhållande till varandra, var borttagen. Jag kunde uppleva hela hennes verklighet inifrån - och hon gjorde likadant. Det var oerhört skrämmande. Det fanns inga fasta punkter att förhålla sig till.
Allt rasade. Jag har ingen aning om hur länge det här pågick. Tiden fanns inte på den här platsen. Och efteråt var det ingenting som var sig likt. Den dubbla svängdörr som öppnats, gick inte att stänga igen. När som helst, och utan förvarning, kunde det hända igen. Jaget, det definierbara, innefattade inte längre enbart mig själv. Det här var inte samma sak som en projicering. Jag trodde inte att jag var Pyret. Vi kunde fortfarande urskilja varandra - men vi delade varandras upplevelser, fullt ut. Kanske behövs det inga förklaringar, eller översättningar, om det är empati som utgör bryggan emellan. Därmed upphör isoleringen. Orden är de beskrivningar vi behöver för att kunna nå varandra, så länge det finns ett avstånd.
Efter ett antal år på ridskolan blev Pyret svårt sjuk. Hon utvecklade en lungsjukdom som kallas för kvickdrag, eller kroniskt lungemfysem (KOL på människor). Då det inte finns någon bot för den här sjukdomen, planerade man att avliva henne. Hon var vid det tillfället åtta år gammal. Jag var helt förstörd. Ända sedan dagen vi möttes hade jag varit hennes skötare, vilket inte var någon enkel uppgift. Hon bet, sparkade och prövade mitt tålamod lika mycket som hon gjorde med alla andra. Men jag kunde inte ge upp. Min mormor insåg allvaret i situationen och bestämde sig för att köpa loss Pyret. Med hennes hjälp kunde vi sedan lämna ridskolan och Pyret fick flytta till en lösdrift på landet. Jag var överlycklig och tänkte att allt skulle ordna sig. Men riktigt så enkelt var det inte.
Pyrets väg handlade inte primärt om att bli frisk, utan om att bli fri. Jag styrdes av rädsla att förlora henne - hon motiverades enbart av kärleken till livet självt. För att kunna följa henne på den här vägen, måste jag släppa taget. Inte bara om rädslan, utan om allting.
Hela min identitet, allt det jag hittills tyckt och tänkt, och allt jag trodde mig veta. Ibland tänker jag att vi människor omger oss med domesticerade djur för att vi behöver deras villkorslösa kärlek. Vi har ett så stort behov av att bli sedda och bekräftade. Men för att det skall kunna ske måste vi också vara beredda att se oss själva, utan illusioner och bortförklaringar. Det kräver en djup och ärlig självrannsakan. Djuren runt omkring oss måste ges utrymme att kunna vara sig själva fullt ut, både på ett personligt plan och vad det gäller att tillgodose artens naturliga behov. Annars kan det aldrig bli något genuint, likvärdigt möte. Vi har så många metoder för att få djur att lyssna, lyda och följa oss. Men allt för sällan sker motsatsen.
”If you have come here to help me you are wasting your time. But if you have come because your liberation is bound up with mine, then let us work together"
Lilla Watson
Pyret tänkte inte kompromissa. Om jag ville gå henne till mötes, var det helt och hållet upp till mig. Hennes läkeprocess hade bara börjat. När den yttre stressen minskade, blossade alla symtom upp. Andningen och hostan förvärrades markant. Hennes vitalkraft hade höjts, utrymmet hade ökat, och allt som tidigare varit undertryckt steg upp till ytan. Det var en lång och vindlande väg, men till slut förde den oss till den plats där vi nu befinner oss. Till en början svarade hon inte på några som helst behandlingar, varken konventionella eller alternativa. Det här var inte ett avgränsat problem, som kunde tas bort eller fixas till. Arbetet måste fortsätta där det påbörjats.
I upplösningen av egot och den enskilda identiteten. Mot jagets utvidgning till att i slutänden innefatta allting. Och mot individens längtan efter att våga leva fullt ut. I den här processen blev det också tydligt att alla former av underordning och hierarkiska strukturer, som vi människor så ofta utgår ifrån, skulle utgöra en omöjlig begränsning. Om allting är ett, kan det inte finnas några sådana åtskillnader. Och ingen empatisk kommunikation vore möjlig, om det förelåg någon form av värdeskillnad. En av mina främsta lärare, Marion Rosen, förklarade en gång att man aldrig kan läka någon annan. Det enda man kan göra är att skapa ett utrymme, där den andre ges möjlighet att läka sig själv. Detta utgör grunden för hela vår verksamhet.
Pyret visade väg, och med tiden blev det också möjligt att upplåta utrymme för fler individer av olika arter att genomgå liknande läkeprocesser. Målet är inte, och har aldrig varit, att återanpassa, sälja vidare eller omplacera något av de djur som kommer hit. Av den anledningen tar vi också enbart emot djur som inte har någon möjlighet att tillfriskna, eller rehabiliteras där de befinner sig. Så gott som samtliga djur här på gården skulle ha avlivats, om de inte getts möjligheten att komma hit. För en stor del av dessa djur grundar sig deras tidigare problematik i att de inte har kunnat ge avkall på sina naturliga instinkter, för att anpassa sig efter människans behov. Många av dem har en historia av misshandel och vanvård. För andra har det som anses som normal träning och hantering lett till oerhörda trauman. Ur behandlings- synpunkt måste man då fråga sig om det är individen som är obalanserad, eller om det rör sig om ett systemfel? Och om det i någon mån handlar om systemfel, då finns det också en uppenbar konflikt mellan tillfrisknande och återanpassning.
Pyret tillfrisknade med tiden ifrån sitt kroniska lungemfysem, mot alla odds. Hon ägnade sedan resten av sitt liv åt att befria sig ifrån allt det, som tidigare bundit hennes identitet. När hon till slut lämnade sin kropp, vid trettiofem års ålder, var hon fullkomligt fri. Hon låg ner i en av de allra största beteshagarna, sent på hösten. Hennes röda färg smälte samman med gräset och de fallande löven. Under tiden som ridskolehäst hade hon varit instängd tio månader om året. Det fanns inga hagar och stallet var byggt i direkt anslutning till ridhuset. Hästarna såg knappt något dagsljus, annat än vid uteritter. Men två månader om året släpptes de ut på bete. Pyret gick aldrig att fånga. När hösten kom hände det att hon var ensam kvar i hagen, efter att alla andra hade åkt därifrån. Tills man till slut ringade in henne och tvingade henne att gå på transporten. Hon önskade hela tiden att människorna skulle glömma bort hästarna på hösten, så att de kunde vara kvar i den stora beteshagen året runt. Nu var det höst, precis som då, och hela hennes flock strövade fritt omkring runt henne. Den bestod av lika många hästar - ett sextiotal - som det hade funnits på ridskolan den gången. Pyret var så nöjd. Allt det hon kämpat för i livet, hade hon nu uppnått. Det fanns ingenting kvar att göra. Hennes dröm hade gått i uppfyllelse. Jag hade hela tiden trott att det var min vision, och mitt dåliga samvete över alla de som lämnats kvar.Men det var Pyret - denna envisa, rasande lilla häst - som hade gjort allt detta möjligt. För det förstår väl vem som helst, att man inte kan rädda alla? Det får vi ofta höra. Det kan man naturligtvis inte.. Men man kan ändå göra mycket; för väldigt, väldigt många. När Pyret släppte taget, i sitt allra sista andetag, blev hon ett med alltet. Det var som om alla historier löstes upp. Som tusentals små flagor av livskraft, som gick över i var och en av oss, som fanns runt henne. Och på så vis lever hennes dröm vidare, oförminskad.
En grundförutsättning för att kunna skapa utrymme för den här sortens själsliga läkning är att det inte finns något vinstsyfte. Det kan inte finnas några som helst mål. Alla idéer om personlig vinning, skulle direkt motverka en tillitsbaserad samexistens. Allt arbete med djuren på gården sker ideellt. Utgifterna täcks främst genom det arbete som sker utanför gården; samtal med djur, träning av hästar och andra djur enligt icke-hierarkiska principer, samt alternativa behandlingar. En stor del av arbetet involverar behandlingar av djur som lider av posttraumatisk stress, eller andra beteenderelaterade symtom. Vi ser inte oss själva som ägare till något av dessa djur. Vi förvaltar platsen, marken där djuren betar, och ansvarar för deras välmående. Men vi förväntar oss ingenting i gengäld. Ingenting av detta görs i något annat syfte än att det är möjligt.
Många människor har under årens lopp undrat om det finns möjligheter att hjälpa till på något sätt. Till en början var vi tveksamma till det, inte minst med tanke på de enskilda individernas behov av integritet. Gårdens ekonomi har hittills baserat sig på en idé om fullständig tillit, vilket har fungerat på ett fascinerande och ofta oväntat sätt. Samtidigt känns det relevant att kunna involvera fler människor i denna idé, och därför
har vi utformat ett system med så kallade hö-faddrar. Hö-faddrarna har funnits sedan år 2013. Under den här tiden har höfaddrarnas hjälp gjort enorm skillnad för hela verksamheten. Och detta har blivit extra tydligt nu när priserna på bland annat foder har ökat drastiskt.
Vi är oerhört tacksamma för alla dessa fantastiska insatser!
En hö-fadder bidrar med en mindre summa pengar varje månad, och stöttar på så vis verksamheten och dess grundidé som helhet. Man faddrar alltså inte en enskild individ. Detta känns viktigt, dels för att undvika onödig exponering och därmed skydda den enskilda individens integritet. Men det är också viktigt att poängtera att verksamheten på Friskeröd framförallt handlar om att utveckla en icke-hierarkisk samexistens mellan olika arter och individer, samt mellan människan och den omgivande naturen. Som höfadder får man varje månad ett utskick där man i detalj får följa det fördjupade arbetet med djuren på gården. Varje utskick är mellan 10-15 sidor långt, med bilder. En extra betesbilaga och en julhälsning skickas också ut varje år. Som ny fadder får man tre utskick per månad tills man är ikapp dags dato, så man missar inga tidigare utskick. På grund av hög arbetsbörda har vi begränsade möjligheter att följa upp telefon- och mail-kontakter. Vi har heller ingen möjlighet att ta emot besökare, enskilda eller i grupp så som öppet hus eller liknande, med tanken på djurens bakgrund och behov.
Ja, jag vill bli Höfadder!
Skänk en mindre summa varje månad/kvartal/år till BG:
Skicka ett mail till Emelie ecajsdotter@yahoo.com med ämnesrad "Jag vill bli Höfadder".
Du får ett månatligt utskick med hälsningar från livet på Friskeröd OCH gör skillnad för många individer.
Sammanlagt lever drygt ett 160-tal djur på gården; hästar, kor, grisar, får, getter, ankor, höns, katter och hundar. Hästarna utgör den största gruppen, då vi sedan år 2016 har tillstånd av länsstyrelsen att hålla upp till 65 hästar.
Ankor och höns är de djurslag som är näst störst till antalet. Höräkningen är utan tvekan verksamhetens största utgift, då samtliga betande djur går på lösdrift och har fri tillgång till stråfoder. Men genom att man sponsrar denna utgift frigörs också resurser till andra nödvändiga investeringar, så som byggande och upprätthållande av ligghallar, grusade foderplatser, staket med mera.
Det bidrar också till att frigöra tid. Tid som kan spenderas tillsammans med de djur som lever här. Både i praktiska övningar och fördjupad rehabilitering. Men också vad det gäller samtal. Tid att lyssna - och att vänta - så att nya idéer och insikter kan träda fram.